COVID-19 drabbar inte alla lika!

För en vecka sedan var det 1a maj, en dag då vi pratar om solidaritet och medmänsklighet. En dag då vi uppmärksammar de problem som vårt samhälle står inför. De senaste veckornas gradvisa nedstängning av samhället har inte gått förbi obemärkt. I media porträtteras coronaviruset och dess följder som någonting som drabbar oss alla lika, något som vi gemensamt får ta ansvar för. Sanningen är en annan; coronakrisen drabbar, precis som alla andra kriser, arbetarklassen värst.

Våra förutsättningar för att hantera krisen ser olika ut. Medier uppmuntrar oss att arbeta, plugga och leva våra liv hemifrån, att socialt distansera sig. Till viss del är detta allas ansvar, till viss del har alla tilldelats en egen lott. Majoriteten av befolkningen har inte möjligheten att ta sådana beslut över sitt arbete. I Skåne ser vi hur rosa cyklister med kuber på ryggen åker dygnet runt för att få ihop sin vardag. Foodoras anställda tvingas träffa nya människor varje dag vilket är raka motsatsen till hur vi ska bemöta en pandemi. Samtidigt sitter deras chefer och har all möjlighet i världen att socialt distansera sig.

Samtidigt som arbetslösheten ökar i Sverige pratar Magdalena Andersson om att regeringen har “Sparat i ladorna”, pengar för krissituationer som denna. De pengarna vill vi ska gå till de som har det otryggt, men högern vill något annat. Om våren 2020 hade varit som vanligt hade vi läst debattinlägg och facebookuppdateringar om varför regleringar av ekonomin, statens inflytande på företag och höga skatter var dåligt för Sverige. Idag är tonläget ett annat. I kriser som denna kräver istället företagen finansiellt stöd från staten, med räddningsåtgärder såsom korttidspermittering och sänkt arbetsgivaravgift. Det är intressant för när det väl kommer till kritan, så äter företagen ur statens hand. Hade Sverige varit ett land med lägre skatter, som många av de stora företagen ett normalt 2020 hade velat, så hade de pengarna som de nu använt inte funnits.

I Skåne påverkar även den rådande situationen människors möjligheter att ta sig till och från jobbet. Länge har vi i Skåne bett om fler avgångar och billigare priser från Skånetrafiken. Nu i krisen så ser vi istället att Skånetrafiken planerar att ställa in avgångar. Man behöver inte heta Anders Tegnell för att förstå vad det betyder för den skånska smittspridningen. Färre tåg på rälsen leder till fler människor i varje vagn, en bedrövande konsekvens i detta skede. Med färre tåg behövs också färre arbetare, vilket kan leda till en osäker framtid för Skånetrafikens anställda. Inte ens i krisen prioriteras den minskade smittspridningen eller de anställdas ekonomi över företagens vinster.

1a maj påminner oss om våra mål och ideal. Vi vill se ett samhälle byggt för att främja människornas liv, inte minst i tider som dessa. Otryggheten borde bemötas med trygga anställningar, skattefinansierad kollektivtrafik och andra lösningar som förenklar vardagen för majoriteten av samhället. Högerns prioriteringslista är solklar: först företag, sedan människoliv. Och det är vi som betalar priset.

Ragna Sandell och Harald Gerdmar, Ung Vänster Skånes distriktsstyrelse 2020

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.